Bilden nedan kommer ifrån en återkommande liten artikelserie som fredagsbilagan Aveny i Göteborgs-Posten körde i hade av -97/början av -98. Nostalgitrippen hette den och innehöll små betraktelser kring saker som hela denna sajt handlar om. Exempelvis Salomonryggsäcken. Den till höger var den vanligaste. Men det kom en variant innan den, den till vänster. En sån, fast helt i mörkblått, hade jag. Förbannelsen att vara lillebror - jag hade fått ta över den efter min ena storasyrra. Den andra storasyrran, som bara är ett år äldre, fick en med stort "S".
Så här skrev Anna Jansson: Mitten av 80-talet. Horder av uppgivna, söndertjatade mammor vallfärdar till sportaffären. Men förstod de någonsin allvaret? Man kan bara inte komma till skolan bärandes på Fjällrävens Kånken när man fyllt elva. De var ju till för ettakladdarna. En Salomonväska däremot skyltade att här kommer en som hänger med. Det fanns de som hade en Salomonryggsäck, men som ändå inte riktigt förstått det häftiga. De hade sin väska ordentligt fastspänd på ryggen. Det korrekta sättet för en tuff Salomonbärare var att ha den hängande över ena axeln. När storebror skrev synt och Kraftwerk med silverpenna på den för dagen nyinköpta Salomonväskan misströstade även min stadiga mamma och rev några hårrötter. Jag levde upp till min roll som snäll lillasyster och väntade åtminstone en vecka med att hugga in med filtpennorna. Den som var riktigt vågad kunde skriva "vad f-n glor du på?", men vi övriga nöjde oss med synt eller hårdrock. Det blev ju förståss lite kladdigt på Salomon efter några veckor. Då hade man ju hunnit övergå från att vara syntare till hårdrockare och sedan tillbaka igen. Ju fler knappar desto bättre. Bara inte för stor yta av S:et doldes så att det rådde tveksamhet om ryggsäckens märke. Jag hade en gul Nej-tack-till-kärnkraft-knapp som jag hittat på gatan en gång. Senare köpte jag en knapp till. Det var en Att-kyssa-en-rökare-är-som-att-slicka-ett-askfat-knapp. Jag tyckte den var ganska tuff. Men lite pinsamt också eftersom jag inte hade en aning om det verkligen förhöll sig på det viset. Jag är nu upplyst. G-P Aveny 980313.
Här har vi den i färg. Tack till Ida Carlsson för bilden. Skicka gärna in fler bilder, och allra helst på sådana med guld- och silverpennekladd.
Plånbok
Så här kunde det bli när man kladdade med guld- och silverpenna och glittrande nagellack (som man snodde av syrran) för mycket på plånboken och blev tvungen att kladda över (när man inte längre tyckte Indochine var så häftiga). Alla hade denna typ av plånbok. De var billiga och höll ungefär så länge som det tog att tröttna på den (den blev för pinsam helt enkelt). Den fanns även i rosa (naturligtvis) och andra glada färger. Man satte även fast en massa neongem och pastellfärgade häftstift på dem. Och naturligtvis var det fullt med klistermärken på dem.
Till nostalgisajtens början